Isklotet

Denna dikt skrev jag för ett tag sedan. Den är helt ofixad med och ganska rörig men orkar inte bry mig om det.. det var en dag när jag verkligen ville skriva men det bara inte ville funka. Så ni får ta det för vad det är.

gråa gråa vardag
allt är så grått
så glädjelöst
så enormt långsamt plågsamt
den glögande underbar helgen är över
det ända som är kvar är trötthet
själ och kropp
trött så trött
ingen glädje ingen sorg
bara den gråa vardagen
trotts den enorma besvikelsen så känns allt som en underbar dröm
en varm, trevlig dröm
med frihet och ändlösa känslor
kärlek och hat
besvikelse och ändlös glädje
saknad och längtan
nu är det bara en tung dimma som tynger ner mig
den kväver mig
den har tagit mig till steg nr 1
till en ändlös väg av ingenting
jag orkar inte
jag orkar inte le åt det livet jag hatar
jag orkar inte vara falsk för er skull
med mina rödgråtna ögon
med mina skakande händer
ni vill inte se
ni vill inte veta
ni vill inte ha mig för den jag är
ni är rädda för att om ni slutar låssas att jag se igenom er
se igenom era falska leende
men nu är jag bara tom
tom på kärlek
tom på passion
eldklotet har frusit till is
till ett kallt isklot
känner ingenting
vill ingenting
min själ å kropp har gett upp
orkar inte längre
orkar inte känna
orkar inte andas
all passion jag kände
den var så enormt kraftfull
den åt mig hel
den var helt fantastisk
nu är bara askan kvar av elden som en gång lös så starkt....