Kärlekens slav

jag kan inte längre vara stark

det borde inte vara så svårt

jag kämpar jag skriker

jag gör allt för att inte tårarna ska rinna

men när jag tänker på dig så brister allt

alla murar rasar

jag kan inte hålla tillbaka smärtan längre

jag vill bara vara stark

jag vill kunna leva utan att ha dig vid min sida

mina tårar bara forsar ännu mer

jag hatar dom och jag skäms så för dom

snälla låt mig vara stark

men kärleken är allt jag känner och allt jag är

jag är dess lydiga slav

jag lyder varje liten vink

jag vill aldrig vara fri

du ser mina tårar rinna

jag ser smärtan i dina ögon

jag ser hur gärna du vill hålla om mig

jag ser hur mycket du älskar mig

men detta är mitt straff för att jag är kärlekens slav

Isklotet

Denna dikt skrev jag för ett tag sedan. Den är helt ofixad med och ganska rörig men orkar inte bry mig om det.. det var en dag när jag verkligen ville skriva men det bara inte ville funka. Så ni får ta det för vad det är.

gråa gråa vardag
allt är så grått
så glädjelöst
så enormt långsamt plågsamt
den glögande underbar helgen är över
det ända som är kvar är trötthet
själ och kropp
trött så trött
ingen glädje ingen sorg
bara den gråa vardagen
trotts den enorma besvikelsen så känns allt som en underbar dröm
en varm, trevlig dröm
med frihet och ändlösa känslor
kärlek och hat
besvikelse och ändlös glädje
saknad och längtan
nu är det bara en tung dimma som tynger ner mig
den kväver mig
den har tagit mig till steg nr 1
till en ändlös väg av ingenting
jag orkar inte
jag orkar inte le åt det livet jag hatar
jag orkar inte vara falsk för er skull
med mina rödgråtna ögon
med mina skakande händer
ni vill inte se
ni vill inte veta
ni vill inte ha mig för den jag är
ni är rädda för att om ni slutar låssas att jag se igenom er
se igenom era falska leende
men nu är jag bara tom
tom på kärlek
tom på passion
eldklotet har frusit till is
till ett kallt isklot
känner ingenting
vill ingenting
min själ å kropp har gett upp
orkar inte längre
orkar inte känna
orkar inte andas
all passion jag kände
den var så enormt kraftfull
den åt mig hel
den var helt fantastisk
nu är bara askan kvar av elden som en gång lös så starkt....

Är det bättre att aldrig bli kär?

Har fått lust att kunna spola tillbaka och kunna släppa vissa känslor. Alltså vissa typer av olycklig kärlek. Den typen som du nästan skäms över och vet att den kommer aldrig sluta i något bra för även om ni till slut skulle bli ett par så skulle det förhållande krossa dig bit för bit. Varför då gå och släpa på dessa känslor? Jag har även funderat lite på ifall det någongång är okej att skada någon annan för att få en stund av lättnad, en stund då du kan andas igen? Detta har jag gjort för några år sedan.

Det var väldigt själviskt och jaq har haft mycket dåligt samvete över det. Fast egentligen så mår man inte dåligt över att såra den andra personen utan mer över ens eget dåliga samvete. Jag gjorde det för att jag var så desperat efter närhet och jag blev kär i någon som var helt fel. Jag bestämde mig sedan efter att sluta helt, det går inte att hålla på så! Sedan kom jullovet och jag mådde så jävla dåligt och personen jag tyckte om undrade om jag ville komma å hälsa på. Jag tvekade inte ens vad som helst för att få komma bort från livet som kvävde mig sakta men säkert. Vi träffades vid bussen och åkte sedan hem till hans kompis.

Vi satt och flörtade lite hela tiden. Sedan gick vi ut och han såg riktigt orolig och undrade vad som va fel. Han var allt jag behövde just då. Sedan kysste han mig och jag har nog aldrig kännt mig så svag. Jag skicka till en kompis bara för att försöka få mig att inte ha sex med honom. Jag försökte se hennes ansikte framför mig, hennes fina leende osv men inget hjälpte. Dagen efter så var det som om jag inte fanns..jag tror att detta var mitt livs svagaste ögonblick. För er som inte fattar hur jag kunde göra så säger jag bara att jag var i botten, jag tyckte så mycket om honom vi satt och flörtade i över sex timmar och han såg mig när ingen annan gjorde det. Det är ingen urssäkt egentligen och jag vet lika väl som de flesta andra att du råkar inte bara hamna i säng med någon. Det är som allt annat ett medvetet val och ibland så slinter man och gör något som man aldrig trodde att man skulle göra.

Om jag skulle vara i en situatiuon idag när tex min pojkvän skulle göra slut så skulle jag istället träffat någon annan för jag skulle inte utsätta mig för den enorma frestelsen som jag gjorde då. Att han tidigare hade sagt att det typ var slut med hans tjej hade naturligtvis sin betydelse. Dock så visste jag att dom hade ett ganska stormigt förhållande som gjorde att det var lite grått om när det var slut eller när dom var tillsamans.

Tillbaka till min huvudfråga.
Om jag skulle kunna vore det bättre om dessa känslor aldrig dök upp? Jag kan idag känna spår av dom. Om jag kunde få mitt hjärta tillbaka på noll. Vore jag samma jag idag om dom aldrig hade dykt upp? Min pojkvän jag har idag träffade jag lite pga det. Nej jag vill inte ha känslorna ogjorda jag vill inte att jag aldrig upplevde det jag upplevde. Det lärde mig en massa om mig själv och jag upplevde även stark attraktion som jag inte vill ha ogjort. Jag har funderat en hel del om varför jag blev kär i killen. Han var rolig, flörtig, han såg mig, han var spännande osv det finns många anledningar och säkert minst lika många till varför det var nog bra att det aldrig blev något mer. Det är bara så att ibland blir man kär i helt fel personer. Det är olika saker som gör att vi drar oss till faran som dom utstrålar och även den stora kärleken och passionen som ett liv med en sådan person kan ge.

Det jag gjorde var inte okej. Men just då var det de ända jag kunde göra för att klara av att gå upp nästa dag. Idag hade jag inte tyckt att en stunds lättnad är värd den enorma mängden av skuld som det ger med sig. Sedan funkar det aldrig att "bara ha sex" med någon du är kär i.......

Dagen med stort D

Då är dett dags för ett sista bloggförsök. Är inspirerad av Jens till att göra detta. Denna skrev jag i måndags på väg tillbaka till örebro. En av raderna i dikten är ett citat. Dikten handlar om det värst sportögonblick jag har upplevt finns inga ord som egentligen kan beskriva vad jag kände med jag gör ett halvhjärtat försök iaf. Kommentera gärna!

laddningen var maxad
spänning total
hatet och förväntningarna låg som dimma över staden
i veckor hade vi laddat för denna dagen
detta var dagen som jag aldrig skuille glömma
stämnningen var enorm
jag kände hur ett stort glädjerus rann genom mig
känslan av gemenskap, kärlek och förväntan
jag bara log när jag såg mina vackra änglar
dom som kämpar för oss
dom som slåss för oss
dom som älskar oss något så enormt
när vi alla sjung rös jag
när vi alla sjung så stannade tiden
allt stannade upp
blodet bubblade i mina ådror
alla typer av känslor och smärta existerade inte längre
medvetenheten hade lämnat min kropp
vi var nu inte tusentals fans
vi var i denna stund en stor enhet
det enda som fanns i våra tankar var vinsten
men detta var deras dag
detta var inte vår dag
detta var råttornas och djävulens dag
detta var hatets dag
denna dag fick kärleken gå ett steg tillbaka
djäveln stal vårt guld och hånade oss
dom firade guldet på vår heliga mark
dom låste in våra vackra änglar
hatet jag kände för detta är starkare än något annat
inte för det forlorade guldet
inte för förlusten mot djävulen
utan att dom skrämde bort dom jag älskar mest
för detta kommer jag aldrig förlåta dom
för att jag inte fick siga hejdå
för att vi inte fick dela vår kärlek
för att det ända dom kan förmedla är hat
men en ängel var starkare en ängel lät sig inte skrämmas
en ängel fick visa sin käslek
vi fick tacka vår skyttekung
vi fick visa vår kärlek i allt hat
vår blåvita kärlek kommer aldrig dö
vårt svartgula hat kommer bara växa sig starkare
det ända vi delar är kärleken till sporten
men hatet mot er är så mycket starkare
Gud måste vara blåvit efter det är tydligt att djävulen är svartgul
året 2009 är året då vi gick till seriefinal mot alla odds
när ingen annan trodde på oss så var vi som starkast
vi har inget att skämas för
till nästa år kommer bara kämpaglöden och kärleken var ännu starkare
nästa år kan inte ens djävulen stoppa oss